Jag deltog under gårdagen i ett rundabordssamtal mellan forskare om mediepåverkan. Det var Medierådet som hade bjudit in till detta. Ett av rådets centrala uppdrag är att följa forskningen om mediepåverkan på barn och unga. Detta för att kunna sprida korrekt och aktuell kunskap i sin utåtriktade verksamhet. För att hålla sig uppdaterade som regeringens expertorgan på barns och ungas mediesituation, få en överblick över svenska forskningsresultat och bidra till konstruktiv dialog mellan olika discipliner hade man därför samlat nio olika forskare. Sex olika universitet och nio olika discipliner var företrädda.

De frÃ¥gor som diskuterades handlade om vad “skadlig mediepÃ¥verkan” innebär idag, hur barn och unga pÃ¥verkas i dagens medielandskap, och om vad den senaste forskningen säger. Givetvis kom mycket av diskussionen att handla om pÃ¥verkansfrÃ¥gor relaterade till sÃ¥ kallade nya medier som internet, mobiltelefoner och datorspel.

Resultatet av diskussionen innebar nog viss frustration för MedierÃ¥dets representanter. Bland oss forskare rÃ¥dde nämligen en förehÃ¥lladevis utbredd enighet om att det är problematiskt att tala om bÃ¥de “medier”, “pÃ¥verkan” och “skadlighet” pÃ¥ det rättframma och entydiga sätt som rÃ¥dets uppdrag förutsätter. Inte bara kulturforskare som jag själv, eller de andra inbitna socialkonstruktionister eller pÃ¥ andra sätt avdramatiserande forskare som fanns pÃ¥ plats förhöll sig kritiska till alla försök att uppmäta mediepÃ¥verkan pÃ¥ ett sant och objektivt sätt. Även de som i sin forskning fokuserade pÃ¥ mätningar av hjärtfrekvens och stresshormoner hos datorspelare underströk svÃ¥righeterna med att uttala sig pÃ¥ nÃ¥got enkelt sätt om effekter, och de efterfrÃ¥gade mer tvärvetenskapliga samarbeten.

Inom medieforskning av idag är effektstudier, rätteligen, hopplöst ute. De angriper problemet frÃ¥n fel hÃ¥ll, de bortser genomgÃ¥ende frÃ¥n avgörande kontextfaktorer, de drar grovt föreklade slutsatser baserade pÃ¥ samförekomsten av vissa variabelvärden (övervikt och datorspelsfrekvens, skolprestation och tv-tittande…) utan att ta hänsyn till vare sig sambandens riktning eller de strukturer betingade av exempelvis klass och kön som omger medieanvändningen. Det är sÃ¥dana forskningsresultat som leder till att “mobilmobbning” och “youtubemördare” debatteras i termer av mobiltelefoner och videodelningssajter, i stället för i relation till vapenlagar, sexism, maskulinitetsideal eller skolans tillkortakommanden.

Mina rÃ¥d till MedierÃ¥det var att det — givet dessa svÃ¥righeter — för att pÃ¥ bästa möjliga sätt hantera sitt uppdrag borde tänka pÃ¥ tre saker. För det första att göra allt som stÃ¥r i deras makt för att undvika att bidra till att starta eller förstärka moralpaniker omkring ungas mediebruk. För det andra att i de fall dÃ¥ deras insatser riktas mot unga fokusera pÃ¥ utvecklingen av vad man kan kalla för digital kompetens. Det ska inte handla om “hur man skyddar sig” utan om hur man utvecklar färdigheter. För det tredje att i de fall dÃ¥ insatser riktas mot vuxna visa pÃ¥ vad unga faktiskt gör med medier. Hur de används (dvs. ofta kritiskt och medvetet), inte hur de skulle kunna användas.

Tags: mediedebatt, medievanor, Ungdomar